– eller FRANCISKANSK SPIRITUALITET
Den treenige Guden
Som det mest grundläggande draget hos Franciskus måste man nämna hans djupa kärlek och trohet till Gud såsom den treenige Guden. Utan att ha den insikten, kan man aldrig riktigt förstå helgonet och därmed inte heller förstå vad franciskansk andlighet kan innebära. Gud är en enda men rymmer i sitt väsen en mångfald, som utmärks av kärleken som ett sammanhållande band. Han är en enhet av Fadern-Skaparen, Sonen-Frälsaren och Anden-Hjälparen. Gud är därmed i sig själv gemenskap och kärlek.
Hur många av Franciskus’ böner och lovsånger är inte uttryck för hans tillbedjan av den treenige Guden! De speglar den lycka, han ofta kände inför det outgrundliga mysteriet av Guds trefaldighet.
Fadern
Franciskus’ stora vördnad för Gud Fadern är ett av de mest välkända karaktäristiska dragen hos helgonet. Såsom Fadern är Gud upphovet till hela skapelsen från den mest avlägsna stjärna i universum till den minsta partikel på jorden. Hela skapelsen är alltså en följd av Hans vilja och därmed också ett uttryck för Hans kärlek. Allt är genomträngt av Honom, den levande Guden. Allt blev därför dör Franciskus på något sätt levande. Också de s.k. döda tingen kunde för honom upplevas som bröder och systrar och benämnas på det sättet. Guds härlighet återspeglas i Hans skapelse, vilket gjorde, att Franciskus älskade allt, som kom ur Skaparens hand. Den välkända solsången ger ord åt detta. Här har vi en av rötterna till hans stora livsbejakelse och hans djupa glädje.
Kärleken till Skaparen för Hans skapelses skull är därför ett kännetecken också på all spiritualitet, som vill vara franciskansk. Denna spiritualitet inrymmer även omsorg om och vården av det, som ytterst tillhör Skaparen.
Sonen
Tilliten och hängivenheten till Jesus Kristus är ett minst lika framträdande drag hos Franciskus. Att Gud möter oss i Sonen betyder ju, att Han blivit människa i Jesus ftån Nasaret, detta som kyrkan kallar inkarnationens hemlighet eller mysterium. Denna verklighet var ett ständigt återkommande ämne för Franciskus’ tillbedjan och lovsång.
Men Guds människoblivande har också inneburit förutsättningen för människans försoning med Gud, alltså för frälsningen av oss syndare. Och också detta är ett mysterium, en outgrundlig hemlighet. För vad finns hos oss, som gör oss förtjänta av att Hans kärlek sträcker sig ända ned till oss? Att den ändå verkligen gör det, är allt annat än en självklarhet. Visserligen om försoningen genom Jesus Kristus är en annan av rötterna till Franciskus’ livsbejakelse och glädje. Han – och vi – har ju för Kristi skull blivit befriade!
Till franciskansk spiritualitet hör m.a.o. den djupa kristustron och tacksamheten över försoningens faktum. Till viljan att leva av denna Kristi försoning kopplas sedan helt naturligt strävan efter att också leva som lärjunge till honom tillsmammans med andra lärjungar i Kristi kyrka. Där vill man följa Jesus så ärligt och engagerat som möjligt genom att dela gemenskapen med honom i Hans lidande och död, i Hans uppståndelse och seger över döden.
Anden
Att få möta Gud såsom den heliga Anden, som framförallt verkar i Kyrkan och genom hennes sakrament, var något livsviktigt för Franciskus. Anden betyder, att Gud är narvarande och handlar med oss här och nu. Den ständiga tillgången till den heliga måltiden, som Kristus själv instiftat för oss, mässan eller eukaristin (eller nattvarden, som vi ofta säger på reformatoriskt håll), var för honom något omistligt. Också den utgör ett underbart mysterium, som han ofta lovprisade. Brödet och vinet är ju på ett hemlighetsfullt sätt bärare av Kristus själv, som räcks oss, för att vi ska leva med Gud nu och i evighet.
Ett liv i tro på Kristus, som är inspirerat av Franciskus’ exempel, är därför präglat av samma kärlek till mässan som hans. Att ståndigt få ta emot Herren på det sättet blir ett livsviktigt behov.
Trohet till kyrkan
Här blir naturligt att nämna Franciskus omutliga trohet mot kyrkan. Det andliga och moraliska förfallet i den dåtida romerskt katolska kyrkan var mycket stort vid denna tid, början på 1200-talet. Flera oppositionsrörelser tog avstånd från kyrkan, lämnade den och öppnade så att säga eget. Franciskus hade ingen tanke på något sådant, fastän han var väl medveten om hur illa det stod till. Kyrkan var i alla fall Guds redskap. I den var Kristus trots allt närvarande och verksam. Biskopar och präster innehade det ämbete, som han gett sin kyrka, och genom vilket Han förmedlar sitt Ord och sina heliga sakrament. Även om dessa ämbetsinnehavare missköte sig aldrig så mycket, använde Han sig av dem. Att överge kyrkan, hennes ämbete och heliga handlingar var för Franciskus att överge Kristus.
Många tycker sig idag kunna konstatera, att det råder ett visst andligt och moraliskt förfall även inom den Svenska kyrkan. Men för den som låter sig inspireras av Franciskus blir det inte tal om att enbart för den sakens skull lämna henne och därmed öka på den kyrkliga splittringen. I stället handlar det om att stanna kvar och leva det kristna livet så troget, ärligt och kompromisslöst som möjligt. Kan detta sedan bli ett exempel, som blir till någon välsignelse för kyrkan i långa loppet, får det vara Gud Andes verk.
Bibeln
Franciskus kärlek till Bibeln såsom Guds Ord var egentligen något ganska unikt på den tiden. Tillgången till texterna hade vanligt folk i stort sätt enbart genom läsningarna i kyrkan. Om sedan dessa läsningar skedde på latin, vilket ibland hände, var Bibelns innehåll knappast i praktiken åtkomligt för den enskilde som ett heligt och levande budskap. Man var dessutom ofta inte så noga med om gängse trosföreställningar var bibliskt grundade, eller om de var hämtade från de många legender, som på den tiden hade en mycket stor spridning. Att höra Gud och söka hans vilja i de bibliska texterna var därmed för Franciskus något oerhört väsentligt.
På samma sätt är förvissningen om att Gud talar till kyrkan och till den enskilde genom Bibeln något, som präglar den franciskanska andligheten. Att sedan lita på Guds Ord och anpassa sig efter vad Gud där vill ha sagt är även något, som Franciskus kan inspirera kristna till i alla tider.
Fattigdomen
Fattigdom hos Franciskus var hans sätt att uttrycka sin oändliga tillit till Guds kärleksfulla omsorg om oss. Har vi Gud, har vi allt, för han är vår rikedom, menar Franciskus. Då behöver vi inte oroa oss och jaga efter pengar, ägodelar, makt och anseende för att ha som grund att bygga våra liv på. Franciskus kunde till och med göra sig av med allt sådant och ändå leva ett rikt liv.
I en av Franciskus inspirerad andlighet blir det naturligt att leva i relativ enkelhet utan att sträva efter lyx och hög status. Ett liv i den radikala fattigdom, som Franciskus valde, var – och är- inte alla kristna kallade till, bara de, som sedan beslutat att bli hans bröder och systrar i första resp. andra orden. Men andra kan ändå i sina liv på något sätt gestalta, att Gud till stist är människans enda rikedom. Allt ska till sist en dag tas ifrån oss, om inte förr, så när vi dör. Men Gud ska aldrig i evighet tas ifrån oss, om vi satt vår tro och hopp till Honom.
Kristus gav upp allt för att tjäna. Detsamma ville därför Franciskus göra i hans efterföljd. Också vi kan leva generöst och dela med oss av vårt för att tjäna dem, som Kristus levt, dött och uppstått för. Detta blir då en del av den franciskanska spiritualiteten.
Fattigdomen
När Guds kärlek blev kött och blod i Jesus från Nasaret, betydde detta, att Han, som ensam har all makt i himlen och på jorden, ”avstod från allt och antog en tjänares gestalt, då Han blev som en av oss. När Han till det yttre hade blivit människa, gjorde Han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors” (Fil 2:7-8). Kärlek hör alltså intimt ihop med ödmjukhet, tjänande och lydnad. Dessa tre utflöden av kärleken är mycket framträdande drag hos Franciskus.
Av honom kan vi lära, att ödmjukheten visar sig i att man inte framhåller sig själv, inte strävar efter position och makt utan är beredd att stå tillbaka för andra och gärna tjäna sina medmänniskor. #Den heliga lydnaden”, som var så viktig för Franciskus, är en annan sida av samma sak. När andra blir viktigare än en själv, då kan man också lättare underordna sig i stället för att låta sig styras av sin stolthet, prestige och sårbarhet. Kärleken består därför inte främst i ord och känslor utan i handling.
Den ”lilla” människan
Den ”lilla” människan, den svaga, den sjuka, den misslyckade, den utstötta, den som så många ser ned på och föraktar, den människan stod Franciskus’ hjärta särskilt nära. Han såg henne och brydde sig – och visade detta i handling. Precis som hans Mästare hade gjort.
Det exemplet kan få inspirera också oss att se och bry oss om dem, som andra inte ser eller vill se. Även detta skulle då kunna kallas ett franciskanskt drag.
Den outtröttliga bönen
Den outtröttliga bönen till Fadern, Sonen och Anden präglade Franciskus’ hela liv. Att älska en annan människa betyder ju inte minst att hålla den personliga, tillitsfulla och ärliga relation öppen hela tiden med henne. Med Gud sker detta i bönens form. Franciskus drog sig ofta undan för att under flera dagar be ensam (T.ex. i någon grotta uppe i bergen). Men också bönen tillsammans med bröderna var lika viktig för honom. Att gemensam be tidebönerna, alltså att följa det s.k. officiet, tidegärden, var regel för bröderna.
Till franciskansk andlighet hör därför ett rikt böneliv, med och utan ord, med egna och andras ord, enskilt, ”i kammaren”, och gemensamt med andra. Av Franciskus kan man också inspireras till att låta bönen innehålla tacksägelser. Dessa gäller först och främst, att Gud är den Han är. Bönen blir alltså en lovsång över Hans helighet, majestät och härlighet. I andra hand kommer tacksägelserna att gälla Hans välgärningar mot var och en enskilt och mot oss människor i allmänhet. Först i tredje hand tar man i sitt böneliv upp s.k. begärbönerna, alltså böner, där man ödmjukt ”begär” något av Gud.
Maria
Ett sista utmärkande drag hos Franciskus, som jag här vill nämna (det finns annars naturligvis fler), är hans djupa vördnad och kärlek till Herrens moder, jungfru Maria. Att hon på det sättet, som hon gjorde, tog emot uppdraget att i sin kropp ge livsutrymme för Guds Son som människa, så att Han skulle kunna födas in i världen som dess frälsare, var ett återkommande tema för Franciskus’ lovprisning av Gud. Hos honom liksom hos kyrkofäderna var Maria en symbol för hela kyrkan. Hon är den stora förebilden för kristen tro, ödmjukhet och bredvillighet att tjäna Gud.
Den som i sitt kristna liv vill låta sig inspireras av Franciskus. Tackar därför Gud för Maria, för den bild av kyrkan, som hon med sitt liv gett oss, och frö hennes levande exempel på vad kristen tro, ödmjukhet och tjänstvillighet är. Med hela Kristi kyrka blir det naturligt att ”prisa hennes salig”, som det står i Luk 1:48.