– eller FRANCISKANSK SPIRITUALITET
INLEDNING
Här gör vi ett försök till att förklara vad som menas med franciskansk andlighet eller, om man så vill, vad det kan innebära att leva franciskanskt.
Det kristna livet
Är rikt och mångfacetterat. Det går därför inte att sammanfatta det med några få ord i ett klatschigt slagord. Många har visserligen försökt, men resultatet har alltid blivit en reducering och därmed en förvanskning av den kristna tron. I stället är det så, att kristen tro kan ta sig många uttryck, som inte är identiska med varandra men ändå riktiga. Samtidigt är det uppenbart, att den inte kan ta sig vilka former som helst. Om de skilda uttrycken för kristen tro bara lägger tonvikten vid olika sidor av tron och därvid formningar av den. De kan då också på ett fint sätt komplettera och berika livet i hela Kristi kyrka. Mångfald och enhet förenas därigenom med varandra på ett fruktbart sätt. Däremot har det alltid funnits – och finns inte minst idag – mängder av trosföreställningar i omlopp, som ger sig ut för att vara kristna utan att vara det, vilket visar sig i att de inte är förenliga med kyrkans klassiska tro. De är pusselbitar, som är hämtade från annat håll och därför inte passar in. Som uppenbara exempel kan nämnas tron på livets ständiga återfödelse, alltså reinkarnationstron. Ett annat exempel är New Age-ideologierna, ett tredje tron på människans egen inneboende förmåga att frälsa sig själv. Det finns många andra idéer, som i likhet med dessa har sitt upphov i andra föreställningsvärldar än den kristna, men som utifrån försöker tränga sig in i kyrkans liv och skaffa sig kristen legitimitet. De hotar att förändra den kristna tron, så att den blir något annat än den, som har sin grund i Kristus och apostlarna. Franciskus’ väg är alltså en väg till ett liv i förening med Kristus, men inte den enda. Eftersom den inte motsäger eller konkurrerar med andra riktiga uttryck för det kristna livet, bär den äkthetens prägel.
Vad är då franciskanskt?
Är det detsamma som att leva enkelt eller rent av fattig? Eller är det att älska eller t.o.m. dyrka naturen eller att se Gud i allt det, som Han har skapat? Sitter det franciskanska kanske i att vara djurvän i särskilt hög grad? Är det detta att älska sina medmänniskor, i synnerhet dem, som är utan all status i ena eller andra bemärkelsen, som är det typiskt franciskanska? Eller är det det ivriga och uthålliga bedjandet, som utmärker franciskanen? Känner man i stället igen honom eller henne på troheten till kyrkan, till hennes lära och hennes saktament? Är det inte framförallt glädjen och bekymmerslösheten, som är det typiskt franciskanska? Listan på sådana här frågor skulle kunna göras ännu mycket längre.
Och svaret är, att visst är allt det här sådant, som man skulle kunna kalla franciskanska drag. Men vad är det annat än också allmänt erkända uttryck för vanlig kristen tro? Egentligen är det alltså inget av detta, som är särskilt originellt för Frans av Assisi. För att ändå försöka ge något slags svar på frågan Vad är då franciskanskt?, skulle jag vilja pröva följande formulering:
sin inspiration i det exempel, som Franciskus givit med sitt liv.