Chiara di Favarone di Offreduccio, den heliga Klara av Assisi

Adelsdamen som blev ordensstiftare och helgon

Klarissorna – hur tänker de?

Var och en som stannar upp vid Basilica di Santa Chiaras mäktiga romanska fasad och bågar, – blickar ut över klostret och klosterträdgården som försvinner ner i sluttningen på den höjd staden Assisi ligger uppflugen – måste verkligen ta sig en funderare. De systrar eller nunnor som bor och lever här under klosterlöften, hur tänker de egentligen? Det är ju inte bara så att de lovat att leva i fattigdom, kyskhet och lydnad som alla som ”går i kloster” gör, de lever också i ”klausur”, d v s med mycket begränsad kontakt med yttervärlden. De lever alltså sina liv, dag ut och dag in, innanför klostrets murar, sysselsatta med klostrets inre angelägenheter, i bön, kontemplation och lovsång. Det handlar om klarissorna, den andra grenen på det franciskanska ordensträdet, de som är närmaste arvtagare till den heliga Klaras levnadsform och regel. Hur tänker de? Vi börjar med berättelsen om Klara för att sedan besvara frågan.

Hur vågade hon?

Hur tänkte hon och hur vågade hon, Chiara Offreduccio di Favarone, som föddes den 16 juli 1194 i en högadlig miljö och dog den 11 augusti 1253 i sitt kloster San Damiano strax nedanför Assisi, egendomslös och i självvald fattigdom?

Hur kom det sig att hon vågade språnget ut ur en för den tiden relativt trygg, av tradition utstakad väg? En priviligierad ung kvinna i en medeltida, feodal omgivning? Rimligtvis var hon en mer än vanligt självständigt tänkande och handlande person med egna ideal och förebilder som avvek från dem i hennes egen samhällsklass.

Vad lockade henne?

 Vad som lockade just Klara får man försöka föreställa sig eller läsa sig till: ”I tiden låg den starka botgörarrörelsen från Frankrike och Lombardiet som förespråkade en religiös omvändelse, ett intensivt böneliv, ett enkelt och fattigt levnadssätt samt predikovandringar eller tillbakadragande inom klausuren bakom klostermurarna”. [1] Beskrivningen innehåller allt som både Franciskus och Klara kommit att förknippas med: idealen låg i tiden. Också det faktum, att den 10 år äldre Franciskus som Klara var bekant med, hade brutit med sin familj och slagit sig ned med sina första bröder i skogarna nedanför Assisi, måste också ha utövat en oemotståndlig dragningskraft på den unga brinnande själ som var hennes. Men vad man än kan säga om all yttre påverkan, kommer man inte undan det man brukar kalla en kallelse, en högst personlig inbjudan från Gud: ”Detta skall du göra av kärlek till mig”. Med en sådan kallelse faller allt annat på plats, det yttre, människor och omständigheter, blir hjälpmedel att leva ut den enda kärlek som för vissa människor verkar betyda allt.

Vad sa hon själv?

Vad kan Klara ha tänkt och känt, när hon rymde från sin familj på Palmsöndagen 1211 och anslöt sig till Franciskus i Assisidalen? Hon fick håret avklippt och ikläddes en enkel dräkt och efter en tid flyttade hon in i San Damiano-klostret med några andliga systrar, varav några också var hennes biologiska. Dessa förenade sig snart med henne. Så här formulerar hon det själv i sin regel, när hon ordnat och satt ord på sina tankar:

 ”Efter att den högste himmelske Fadern genom sin nåd har velat upplysa mitt hjärta för att jag efter exemplet och undervisningen av vår salige fader den helige Franciskus skulle leva i botfärdighet, har jag kort efter hans omvändelse tillsammans med mina systrar frivilligt lovat honom lydnad. Då vår salige fader märkte att vi inte fruktade någon fattigdom, arbete, möda, skam eller förakt från världens sida, utan tvärtom gladdes åt allt detta, blev han driven av omsorg och skrev för oss följande levnadsregel: ’Eftersom ni genom gudomlig inspiration har gjort er själva till döttrar och tjänarinnor till den högste och upphöjde konungen, den himmelske Fadern, och har trolovat er med den heliga Ande genom valet att leva enligt det heliga evangeliets fullkomlighet, därför vill jag och lovar er att jag själv och mina bröder alltid ska ha samma kärleksfulla omsorg om och särskilda uppmärksamhet gentemot er som gentemot oss själva’.”[2]

Klaras drivkraft – liksom Franciskus – tycks alltså ha varit ett starkt behov av att radikalt bryta med sin samhällsklass levnadssätt för att i stället leva som Kristus lär i evangeliet. Hon var inte ensam om detta, men hon var den första kvinna som krävde att få leva helt utan egendom och i total fattigdom. Paradoxalt nog såg hon detta som ett privilegium som hon fick kämpa för att få sanktionerat i hela sitt liv. Efter diverse provisoriska regler fick hon till slut – på sin dödsbädd – sin högt eftertraktade ordensregel godkänd från högsta ort, av påven Innocentius IV, år 1253.

Mer om hur Klara tänkte och om hur hon ville utforma sitt liv finns bevarat i både hennes regel, i hennes s.k. testamente, i brev och andra kortare texter av hennes hand.

Hur tänker alltså de systrar som lever i Klaras efterföljd, till synes avskärmade från ”världen” innanför murarna i sitt kloster? Det sägs att de ”vet allt om världen och vad som händer där, att de lever i förbön för världen och bär världen med sin bön.” Kan det vara så?

Citat:

[1] Henrik Roelvink, Klara av Assisi, s. 22-24
[2] ibid s 70.