Tertiariers röster om att vara franciskan
”Midsommardagen 1997 låg jag kvar på sängen och lyssnade till radiogudstjänsten. Det var religionspsykologen Owe Wikström som ledde en gudstjänst från Assisi i den heliga Franciskus fotspår med musik och textläsningar från Basilika di San Francesco. Jag fick ett mycket starkt tilltal från Guds lille fattige. Sökte på nätet och fann Franciskus Tredje Orden inom Svenska kyrkan. Ann-Christin Wermen tog emot mig och lotsade mig in i orden. Detta blev livsavgörande för mig. Det blev en bättre ordning i mitt personliga böneliv, jag fick en gemenskap som jag inte valt själv och som finns kvar tills jag dör. Jag fick börja gå vägen med den helige Franciskus och alla syskon för en ökad kännedom om och övning i det andliga livet med speciell inriktning på den franciskanska andligheten. Jag har inte ångrat detta en enda dag.”
” ”Ojdå, har du gått med i en sekt, mormor?” Mitt 14-åriga barnbarn hade fått nys om att jag är med i FTO och undrade vad det är för något. Det gjorde även jag då jag för mer än tjugo år sedan tog steget att bli postulant. Ett samtal med några medlemmar hade väckt mitt intresse och en slumrande längtan efter andlig tillhörighet. Vem var denna Franciskus som levde för så länge sedan? Har han något att säga oss idag? Det har han, absolut, tycker jag numera. Min väg mot att bli tertiarie och avlägga ett livstidslöfte att följa en personlig levnadsregel formad i Franciskus anda har inte alltid varit lätt, ibland rent av besvärlig. Jag har stundom tvingats granska mig själv och mina val. Vad vill jag egentligen? Vad behöver jag och vad har jag att ge? Jag tillhör Stockholmsgruppen, en brokig samling som ibland tänker väldigt olika men som förenas i en vilja att utforska och fördjupa sig i den väg som Franciskus har banat. Att mötas för att lyssna, berätta, läsa, lära, reflektera, samarbeta, be tillsammans och även dela tystnad ger själen näring. Det är gott med syskon. De hjälper mig att hålla fast vid det väsentliga.”
”För mig ger ordenslivet en struktur och ett ramverk för hur jag vill leva mitt liv. Min personliga regel gör det möjligt för mig att en gång om året blicka tillbaka över året som gått, och ta vara på det som gör att jag växer men också att lägga av sådant som har haft sin tid och inte bär frukt i mitt liv längre.
Ordenslivet innebär också att jag inte behöver göra denna vandring själv, utan att det finns fler människor som bär på en liknande längtan vilka jag kan dela resan med.
Franciskus är, för mig, en förebild i att följa sin längtan, även om det ibland innebär att man gör det som inte verkar normalt i andras ögon. Franciskus närde en längtan om att leva ut evangeliet i sitt eget liv. Att se människorna som fanns runt honom och riva ner ”murar” som hindrade människor att leva i gemenskap.
Just där kan jag känna att min längtan finns och Franciskus utmanar mig att våga släppa taget om min trygghet och sträcka mig utanför min bekvämlighetszon för att möta den okände med den kärlek och öppenhet som präglade både Franciskus och Jesus.”