Uppväxt och ungdom
Den lille pojke som föddes i staden Assisi vintern 1182 döptes först till Giovanni, men hans far, textilhandlaren Pietro di Bernardone, ändrade det till Francesco. Det italienska samhälle som länge präglats av feodalism, eller aristokratvälde, stod nu inför stora förändringar. En framväxande borgarklass i städerna ökade sin rikedom genom handel och började kräva politiskt inflytande. Dit hörde Franciskus far som blivit förmögen på handel och såg det som självklart att hans äldste son skulle följa samma bana. Franciskus fann sig i början väl till rätta med ett liv i överflöd. Han hade rykte om sig att vara en flitig deltagare i fester och upptåg, uppmärksammad särskilt för sin extravaganta klädsel. Han ville också gärna bli känd som framgångsrik krigare, kanske med sikte på att en gång bli utnämnd till riddare, och deltog i ett krig mellan Assisi och grannstaden Perugia. Dessvärre led Assisi nederlag och Franciskus blev tagen till fånga – för att efter en tid friköpas av sin far.
Förändring och kallelse
Efter hemkomsten låg han sjuk en längre tid och detta var början på en stor förändring i hans liv. Sin pappas pengar skänkte han allt oftare till de fattiga. Under en pilgrimsresa till Rom bytte Franciskus kläder med en tiggare för att själv pröva på hans liv. Vid ett annat tillfälle lyckades han betvinga sin rädsla för sjukdom och förmådde omfamna och kyssa en spetälsk. En avgörande vändpunkt kom när han betraktade det krucifix som hängde i Sankt Damianos förfallna kapell och hörde Jesus röst: Franciskus, gå och bygg upp min kyrka som ligger i ruiner.
Franciskus väljer väg
Först tog Franciskus denna uppmaning bokstavligt och skaffade byggmaterial för att renovera kapellet. Han betalade detta genom att sälja en del av faderns tyger, men när pengarna tog slut började han tigga av stadsborna. Åsynen av sonen, illa klädd och hånad, fick Pietro Bernadone att skamsen och besviken dra den olydige inför rätta anklagad för att ha stulit faderns egendom. Inför domaren klädde Franciskus av sig alla kläder, lade dem framför faderns fötter och förklarade att han från och med nu inte erkände någon annan fader än sin Fader i himlen. Så klädde han sig i en enkel skjorta med en repstump som bälte – ett yttre tecken på att han nu var försvuren åt Fru Fattigdom.
Ett liv i enkelhet och fattigdom
Nu fortsatte Franciskus att renovera fler kyrkor medan han vandrade omkring och predikade om ett liv i enkelhet och fattigdom. Med tiden fick han allt fler följeslagare, en del var män som i likhet med honom själv hört till de besuttna och som fängslades av Franciskus hängivenhet och identifikation med Jesus liv och gärning, såsom det berättas i evangelierna. Till sist omgavs han av tolv följeslagare och tiden var mogen för att söka påve Innocentius muntliga stöd för sin klosterregel, vilket han fick. Än skulle det dröja innan franciskanerorden grundades. Bröderna slog sig ner i kapellet Portiuncula, dit också så småningom Klara, en av hans närmaste, anslöt sig. Klara hade i likhet med honom brutit med sin bakgrund som dotter i en besutten familj och blev senare ledare för den kvinnliga delen av orden.
Franciskus tredje orden
Franciskus begav sig sig till Syrien och Marocko som missionär i hopp om att bli martyr. Han misslyckades, insjuknade och tvingades återvända hem för att sörja för sina bröder i Italien. Nu hade hans förkunnelse nått många fler. Alla var inte beredda till samma stränga försakelse i sina liv, men trots detta ville de räknas till hans lärjungar. Påven godkände formellt hans klosterregel, något som i sin tur ledde till att Franciscus Tredje Orden kunde bildas för dem som ville gå i hans fotspår utan att behöva följa hans klosterregel. Orden växte och det blev svårt för Franciskus själv att både leda och inspirera. Han avsade sig ledarskapet och en kardinal Ugolino, utsågs så småningom till ordens beskyddare. Ordensregeln stadfästes till sist av påve Honorius III och Franciskus kunde äntligen dra sig tillbaka till ett liv i ensamhet och kontemplation på berget La Verna. Här kunde han fördjupa sig i meditationer över Kristi lidande, något som följt honom genom livet.
Franciskus stigmatisering och hans sista år
I ensamheten lär Kristus ha uppenbarat sig för honom och på Franciskus händer och fötter bildades sår, liksom i hans vänstra sida, sår som enligt vittnesbörd fortsatte att blöda under resten av hans liv. Sjuk och nästan blind fortsatte Franciskus ändå att resa runt och predika. Sin sista tid tillbringade han i en hydda nära San Damiano och det var där han skrev den kända och älskade ”Solsången”, kanske ett uttryck för hans längtan efter det ljus som hans ögon inte längre förmådde uppfatta. Nära slutet lade han till en vers, en hyllning till ”Syster Död”. Franciskus avled den 3 oktober 1226. Han är än i dag i högsta grad levande för alla människor som strävar efter att leva med honom som förebild. Han helgonförklarades bara ett par år efter sin död och hans kärlek till hur Gud uppenbarar sig i naturen och allt levande fick påve Johannes Paulus att år 1979 förklara honom som ekologins skyddshelgon. Hans helgondag firas den 4 oktober.